Exit Babylon

Jesus och evangeliet

2012-03-11T17:41:00.000+01:00

Detta är en del av genomgången av Scot McKnight bok "The King Jesus Gospel - The original good news revisited". De andra delarna finns här: 1, 2 3, 4,

Scot McKnight har med grund hos Paulus i 1 Korintierbrevet 15 beskrivit evangeliet som Historien om Jesus som målet för och uppfyllelsen av Israels Historia. Detta var det evangelium som predikades av de första kristna och av Paulus. Att reducera det evangelium Paulus predikade till att endast innehålla frälsning genom nåd är felaktigt, även om det sanna evangeliet alltid innehåller befrielse från synd.

Men om vi nu ser att Paulus predikade detta evangelium, gjorde Jesus det också? Såg Jesus sig själv som målet för Israels historia? Om han gjorde det så predikade Jesus evangeliet!

McKnight börjar med iakttagelsen att de fyra evangelierna kallas just "evangelier". De går under samma namn eftersom de har samma budskap, att predika evangeliet. Och de predikar evangeliet genom att berätta om Jesu liv. De kanske gör detta på lite olika sätt, men alla fyra kopplar ändå samman Jesu liv med Israels Historia, och inriktar sig varken enbart på Planen till Frälsning eller Metoden för övertalning. (Se inlägg 2) Gemensamt är även att de har ett stort fokus på Jesu sista vecka och hans död och uppståndelse.

Evangelierna kallas alltså just för evangelier därför att:

"The Gospels are all about Jesus

They are all about Jesus being the completion of Israel´s Story.
They are all about Jesus' death, burial, resurrection, exaltation, and future cooming.
They reveal that thus Jesus, thus Jesus in this very story, saves his people from their sin.

It is true and therefore doubly important for us to realize that these Gospels do not arrange the story into our own way of framing the Plan of Salvation, and neither do they format the story into our favourite Method of Persuation. Instead, they declare the Story of Jesus, and that story is the saving, redeeming, liberating story." S 90

McKnight tar som exempel historien om kvinnan som smörjer Jesu fötter i Markus 14. Han säger där att "överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." Varför sa han så? Jo, han förväntade sig att där evangeliet förkunnas så berättas det historier om Jesu liv, och där skulle denna berättelse ingå.

Men åter till frågan, vad predikade Jesus själv? Detta är viktigt därför att det skiftar fokus, från "vad är fördelarna med frälsningen?" till den person som i sig själv är de goda nyheterna.

Jesus predikade att Guds rike genom honom har brutit in i världen. (Mt 12:28) Han etablerade en ny gemenskap som innebär goda nyheter för de fattiga och frihet för de fångna och ett nytt medborgarskap i det Gudsrike där han placerade sig själv i centrum. Kulmen är när han i Nasarets synagoga läser texten från Jesaja 61 och deklarerar att "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”(Luk 4:21) Jesus predikade således sig själv som målet för och uppfyllelsen av Israels historia. Genom att predika sig själv predikade Jesus evangeliet!

Jesus visar att han ser sig som målet för Israels historia på tre tydliga sätt. Jesus ser sin etik som kulmen av Gt:s lära och lösningen på vad man längtade efter. Han ser sig själv som att tala på Guds vägnar. (Mt 5:21-48) Han utsåg tolv stycket lärjungar, en direkt motsvarighet till Israels tolv stammar. Genom hans död når Israels påskfirande sin slutpunkt. Han såg sig själv som Människosonen som led och blev upphöjd.

Att predika evangeliet är att predika Jesus. Jesus såg sig själv om målet för och uppfyllelsen av Israels historia och att evangelisera är således att berätta om Jesus.

Christ at the checkpoint

2012-03-09T20:23:00.002+01:00

Christ at the c heckpoint är en konferens i Betlehem med syfte att uppmuntra Palestinska kristna och söka fred och rättvisa i ett av världens oroligaste områden. Medverkar gör några av den evangelikala världens mest namnkunniga så som John Ortberg, Bishara Awad, Chris Wright, Doug Birdsall, David Kim, Tony Campolo, Lynne Hybels, Munther Isaac, Shane Claiborne, Joel Hunter, Ron Sider, Salim Munayer och Colin Chapman.

Man har suttit ner och resonerat kring frågor som berör Israel, kristen sionism, islam, fred och icke-våld. Ett resultat är detta manifest:

The Christ at the Checkpoint Manifesto

The Kingdom of God has come. Evangelicals must reclaim the prophetic role in bringing peace, justice and reconciliation in Palestine and Israel.
Reconciliation recognizes God’s image in one another.
Racial ethnicity alone does not guarantee the benefits of the Abrahamic Covenant.
The Church in the land of the Holy One, has born witness to Christ since the days of Pentecost. It must be empowered to continue to be light and salt in the region, if there is to be hope in the midst of conflict.
Any exclusive claim to land of the Bible in the name of God is not in line with the teaching of Scripture.
All forms of violence must be refuted unequivocally.
Palestinian Christians must not lose the capacity to self-criticism if they wish to remain prophetic.
There are real injustices taking place in the Palestinian territories and the suffering of the Palestinian people can no longer be ignored. Any solution must respect the equity and rights of Israel and Palestinian communities.
For Palestinian Christians, the occupation is the core issue of the conflict.
Any challenge of the injustices taking place in the Holy Land must be done in Christian love. Criticism of Israel and the occupation cannot be confused with anti-Semitism and the delegitimization of the State of Israel.
Respectful dialogue between Palestinian and Messianic believers must continue. Though we may disagree on secondary matters of theology, the Gospel of Jesus and his ethical teaching take precedence.
Christians must understand the global context for the rise of extremist Islam. We challenge stereotyping of all faith forms that betray God’s commandment to love our neighbors and enemies

För mig är det bara nummer fem som är kontroversiell. Jag hoppas verkligen att tidningen Dagen skriver om detta under veckan som kommer.

Jag har tidigare skrivit om Israel här.

Birro, Jesus och Bibeln

2012-02-28T16:43:00.000+01:00

Marcus Birro har börjat skriva krönikor i Dagen. Efter den första fick han ta emot ganska mycket skit i kommentatorsfältet och kanske är det därför han i den andra krönikan skriver om Dagenläsarnas och frikyrkomedlemmarnas stora kärlek, Bibeln. Du kan läsa krönikan här.

Det är bra att Marcus skriver att han uppskattar bibeln. Han skriver passionerat om sin egen bakgrund som missbrukare och hur Guds vilja uttryckt i Bibeln slutligen ledde honom rätt. Men det finns aspekter av Marcus bibelsyn jag har funderingar kring.

Den första handlar om det sanna Ordet, nämligen Jesus. Marcus blev utnämnd till 2011 års kristna profil av tidningen Dagen men, och rätta mig gärna om jag har fel, jag har fortfarande inte läst något av honom där han nämner Jesus. Gud i stora och vackra ord, javisst, och nu också Bibeln. Men han skriver om Bibeln med samma ord som Bibeln själv använder för att beskriva Jesus. Rubriken för krönikan är "Bibeln gör mig fri - på riktigt". Det kanske inte är Marcus som valt titel, men ett sådant språkbruk måste väl ändå sägas vara främmande för Bibeln själv? Bibeln uppenbarar Guds vilja och att välja Guds vilja ger frihet, det är sant. Men Bibeln själv säger inte att den ger människor frihet, det är bara Jesus som ger frihet genom att han inkarnerar Guds vilja. Det är därför inte Bibeln som sätter människan fri utan Jesus. Bibelns hela uppdrag är att peka på Jesus. Att vi på detta sätt följer en person istället för en bok är en väldig styrka i den kristna tron. Centrum ligger inte i lagen utan i en relation. Nyckeln till ett kristet liv ligger inte i regler utan i förhållandet till Jesus, utan att behöva bli fixerad vid ett yttre beteende. Detta är något som håller friheten tillbaka. Friheten ligger istället i att låta Guds vilja förkroppsligas i oss genom Jesus.

Marcus skriver vidare att "Jag läser Bibeln som en ny morgon. Varje dag är ny. Varje dag är den enda dagen vi har, och fått till skänks. Likadant är det med Bibeln... Varje gång jag läser i den ändras texten, smälter samman med mig, mitt liv, just här och nu".
Jag är tacksam för att Marcus har en glädje i sin bibelläsning. Den låter dock väldigt individualistiskt i mina öron. Visst tror jag att Gud kan tala in i människors situation och detta är en av Bibelns styrkor under många tusentals år. Men Bibelns huvuduppgift är inte att göra just din dag lite lättare. Bibeln består av berättelser som ingjuter hopp och tro och den gör det genom att visa på hur Gud har handlat genom den judiska historien och genom Jesus kristus som slutmålet för denna historia. Att den talar till oss idag beror på att vi människor många gånger är väldigt, väldigt lika och att historien har en förmåga att upprepa sig. Så på vilket sätt menar Marcus att texten ändrar sig? Jag tolkar honom som att mena att han ser nya djup i texten, att nya betydelser och tolkningar öppnar sig. Jag skulle dock formulera mig som så att det är Marcus som förändrar sig. Texten säger det den alltid har gjort.

"Bibeln är sanningen". skriver Marcus. "Jesus är sanningen", skriver Johannes i Johannes evangeliet. Han säger att han inte vill dränera Bibeln på Gud, men risken är att det är precis detta som sker när Bibeln tar Jesu plats. Tro på skriften, och följ Jesus!

Hur frälsningen tog över evangeliet.

2012-02-19T22:38:00.001+01:00

Detta är en del av genomgången av Scot McKnight bok "The King Jesus Gospel - The original good news revisited". De andra delarna finns här: 1, 2 3, 4, 5,

Scot McKnight menar att evangeliet har reducerats till att handla om frälsning. Läran om frälsningen har plockats ut ur Historien om Israel och Historien om Jesus till att handla enbart om individers frälsning. Det fulla evangeliet hittar McKnight i 1 Första Korinthierbrevet 15 där det betonas att Jesus är målet för hela Israels historia och att han är Israels Messias och Herre.

Scot går nu vidare för att undersöka hur detta skifte kunnat ske, och han gör det genom att studera trosbekännelserna. De är viktiga därför att de för vidare evangeliet. De ska inte ses som teologiska spekulationer utan är helt enkelt försök att formulera evangeliet. Och Scot ser en tydlig koppling mellan de första trosbekännelserna och 1 Korinthierbrevet. Där finns en koppling till Israels historia och skrifterna samt en utblick mot framtiden när Jesus kommer tillbaka som domare. Den stora förändringen ser Scot att komma under reformationen och genom två dokument, den Augsburgska bekännelsen samt den reformerta Genevé bekännelsen.

Genom reformationen kom en ökad betoning på personlig frälsning, Scot skriver att:

"the reformation said, in effect, that the "gospel" must lead to personal salvation - and the rest is history. But with that emphasis, regardless of how important it was and reamains, came a price. The gospel culture began to shift to a salvation culture. Our contemporary equation of the word gospel with the Plan of Salvation came about because of developements from and after the Reformation." s 71

Vidare skriver han om den Augsburgska bekännelsen:

"Nicea framed things through God the Father, God the Son, and God the Holy Spirit, and the God the Son articles were derived from 1 Corinthians 15. The Augsburg Confession converted the order fo the "articles" into sections on salvation and justification by faith. It is precisely here that a "gospel culture" was reshaped into a "salvation culture" or, better yet, "justification culture"... this Lutheran confession framed the gospel in terms of salvation. It would not be inaccurate to say that the gospel "story became soteriology", or the Story of Israel/Bible/Jesus became the System of Salvation." s 72

Evangeliet flyttas alltså från en Historia till en annan. Från Israels Historia till en helt ny Historia om frälsning. Så här lyder det reformerta fokuset på evangeliet, enligt Scot:

"The Word of God
The one and only God
The law of God alike fo all
The natural man - total depravity
Man by himself is lost
Salvation in jesus
Righteousness in Jesus
Regeneration in Jesus
Remission of sins necessary for the faithful" s 73

Jämför detta med det evangeliet som Paulus beskriver i 1 Första Korinthierbrevet 15 och det är omöjligt att inte se hur fokus har flyttats. Från Jesus som svar på Israels Historia till min situation som individ och mina möjligheter till frälsning. När evangeliet formuleras på detta sätt leder det till att erfarenheten av att kunna vittna om en personlig frälsningsupplevelse blir avgörande. Det leder till det som Scot formulerat som en Frälsningskultur. Att tro på Jesus är att lita på han tagit mina synder på sig. Hans övriga liv och verksamhet blir oväsentliga. Hans krav på att vara Kung och Messias tonas ner och hans uppgift blir endast att försona mänskligheten.

Problemet med detta är att det inte fostrar lärjungar. Det fostrar istället kristna som använder Jesu blod som en fribiljett till himlen men som inte vill ha något mer med honom att göra.

Vi är de Bibeln titulerar som"hedningar", alltså utanför det judiska folket. Varför är Israels historia viktig för oss?

Vilken roll har vi i att skapa lärjungar? Är inte detta Guds verk?

Det är intressant att Magnus Malm i sin artikel "Nycklar till en låst kyrka" i boken "Ett hjärta större en världen" uttrycker liknande tankar som McKnight. Även han försöker att formulera något som kan hjälpa oss att skapa lärjungar, och menar att ett problem är att vi har delat in världen i ett slags tvåvåningshus där Jesus huserar på det övre "Frälsningsplanet" och där Gud bor på "Skapelseplanet". (Man kan hitta se likheter med McKnight, Frälsningplanet = Frälsningskultur, Skapelseplanet = Evangeliekultur). Malm hittar grunden för denna uppdelning i den apostoliska trosbekännelsen, som han menar i mycket har påverkat vårt sätt att tänka och förkunna teologiskt. I denna trosbekännelse återfinns skapelsen enbart i den första punkten där det talas om Fadern. Ingenting sägs om att Jesus har något med skapelsen att göra. Detta leder till att frågor som miljö, fred och rättvisa utgår från skapelseplanet. Där bor en allmän Gud som ännu inte fått sitt ansikte i Jesus. Jesus sparar vi istället till när vi talar om människans frälsning. Vi har därigenom fått en uppdelning och spricka i Gudsbilden som varit förödande. Vårt inre liv, vår frälsning och erfarenhet, skiljs från det yttre samhällsengagemanget och det sociala och politiska ansvaret. Det leder också till att Jesus blir diffus och ointressant för icke-kristna eftersom han enbart är förknippad med den inre upplevelsen som de kristna kallar "frälsning".

Detta är något helt annat än den plats som Paulus ger Jesus i Kolosserbrevet 1:15-17:

"Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom."

Malm skriver: " Jesus kommer inte för att förstärka vår självupptagenhet med en andlighet som kretsar kring mig och mina behov. Han kopper för att upprätta hela skapelsen, och i denna rörelse tar han också med oss människor. Vi är inte längre världens centrum. Jesus är världens centrum... Detta får direkta följder för vårt liv i samhället." s 283

Malm hjälper oss att se hur vi påverkats av ett gnostiskt tankemönster. Kritik mot detta ser jag tydligt också hos McKnight, även om han inte använt detta uttryck.

Evangeliet enligt Paulus

2012-02-04T13:36:00.003+01:00

Detta är en del av genomgången av Scot McKnight bok "The King Jesus Gospel - The original good news revisited". De andra delarna finns här: 1, 2 3, 4, 5,

Scot McKnight är på jakt efter evangeliet. Var i Bibeln ska vi söka för att finna en definition av ordet "evangelium"? Scot menar att närmast kommer vi i Första Korintierbrevet 15, en av de äldsta texterna i hela Nya Testamentet. Jag klipper in stycket som Scot använder sig av i boken, 1 Kor 15:1-5 följt av 20-28.

1Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står 2och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. 3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, 4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna 5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.

20Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 21Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. 22Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. 23Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, 25ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26Den siste fienden som förintas är döden, 27ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. 28Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

Scot betonar först textens tillförlitlighet innan han gör den första grundläggande iakttagelsen om det evangelium som Paulus predikade; "The gospel is the story of the crucial events in the life of Jesus Christ... To gospel for Paul was to tell, announce, declare, and shout aloud the Story of Jesus Christ as the saving news of God." s 49-50

Detta är inte ett evangelium som går att skriva ned på ett litet kort! Det är ett evangelium som fokuserar på hela Jesu liv, med betoning på att Jesus var svaret på Israels historia. Tänk på att det två gånger så står "enligt skrifterna". Det visar på att Jesus är förankrad i en befintlig historia, han kom inte bara från det blå helt plötsligt som Mormons bok eller Koranen. Historien om Jesus är kopplad till ett folk och en skrift, hans liv följer och är målet på Israels historia. Det är genom detta vi finner frälsning!

När vi predikar evangeliet måste det innehålla förlåtelse från synd. Scot menar dock att när Paulus här skriver om Jesus död går han inte in på vilket sätt hans död är försonande. Paulus skriver bara att den är försonande, att ”Kristus dog för våra synder”. De teorier och formuleringar kring försoningen som teologer har ägnat sig åt visar alla på olika sidor av denna försoning, men Paulus nöjer sig med att säga detta lilla. Han hänvisar inte heller till någon speciell text i Gamla Testamentet för att tolka Jesus död utan ser ut att vilja tala om dess hela uttryck.

Scot menar också att detta evangelium som Paulus predikade var intresserad av hela Jesus liv. Det var inte bara inriktat på påsken och händelserna kring Jesu död. Och det innehöll Jesu uppståndelse och himmelsfärd.

"No matter how central the cross is to the Story and to the Plan of Salvation, we need to keep in mind that the story is more than the story of the cross. Jesus didn't just die. The Story of Jesus includes, by implication the life of Jesus (birth, teachings, actions), but Paul's focus is the last week and beyond... In other words, there are reasons to think the gospel of Paul included the ascension of Jesus, the second coming of Christ, and the full consummation of the kingdom when God becomes all in all." s 53

Det är Jesus som står i centrum av Paulus evangelieförkunnelse. Och mer specifikt, det är Jesus som, genom att vara slutet på Israels Historia, är Kung och Messias. "The gospel Story of Jesus Christ is a story about Jesus as Messiah, Jesus as Lord, Jesus as Savior, and Jesus as Son." s. 55

Problemet är att när vi hör ett budskap om att Jesus är Kung och där detta kopplas till dagens politiska frågor säger många att, ja, det var bra, men "evangeliet" predikades inte. Detta är pga att människor när de hör evangeliet tänker på frälsning.

Scot menar att evangeliet är budskapet om Jesus som Kung, vilket för med sig av-maskeringen av alla andra kungar. "For Paul, the word gospel is connected to the Story of Israel/Bible in his Roman context. Most importantly, the word gospel in the first century context was an announcement: " to announce that YHWH was king was to announce that Caesar is not". s 58

Evangeliet är således inte budskapet om hur människor blir frälsta utan det är proklamationen av "Kung Jesus". Där detta evangelium förkunnas för det med sig frälsning, men det är inte frälsning själv som är huvudmålet utan berättelsen om Jesus som målet för Israels Historia och Kung och Messias i enlighet med skrifterna. Att evangelisera är att förkunna denna Historia, vilket för med sig frälsning från synd.

När frälsningen isoleras från denna berättelse blir den abstrakt, vi isolerar oss från vår historia och från vår framtid. Det leder oss till en individualism där fokus förskjuts från Jeus som Kung och Historien om Guds folk, till det som Jesus gjort för mig som individ.

Är det viktigt med alla dessa definitioner? Är inte allt som talar om det glada budskapet evangeliet?

Hur ofta talar vi om Jesus som Kung i våra kyrkor? Skulle detta föra med sig politiska konsekvenser?

Ordet "religion" väcker känslor

2012-02-01T23:33:00.002+01:00

När jag hör den första tänker jag: Jag håller med! Så vill jag ha det! Men när jag hör svaret så tänker jag; så rätt han har, han också!

Ett exempel på vad ord kan betyda olika för oss människor. Och en påminnelse om att även om vi argumenterar kring ords innebörd, följer vi det sanna Ordet som blev kött och detta förenar oss.

Frälsningskultur eller evangeliekultur?

2012-01-30T22:49:00.007+01:00

Detta är en del av genomgången av Scot McKnight bok "The King Jesus Gospel - The original good news revisited". De andra delarna finns här: 1, 2 3, 4, 5,

Scot McKnight vill i sin bok "The King Jesus Gospel - The Original Good News Revisited" visa på att många kyrkor idag predikar ett ofullständigt evangelium. De som kallar sig evangelikala har misstagit ordet "evangelium" att betyda "frälsning" och det är frälsning de predikar, men inte evangeliet.

Två inledande nyckelord är ”frälsningskultur” och ”evangeliekultur”. Scot menar att kyrkan har fastnat i den första vilket fört med sig stora svårigheter.

En frälsningskultur kännetecknas av vikten av att människor kan vittna om sin personliga frälsning. Den ställer tydligt frågan: Är du innanför eller utanför? Scot anser att detta medvetna val om medlemskap är nödvändig för kyrkans hälsa, men den frälsningskultur som skapats har uppenbara svårigheter med att föra vidare folk in i lärjungaskap. Kyrkan lägger all sin kraft på att få folk över den första tröskeln till att bli räddade. När de väl befinner sig i den gruppen så slår många sig bekvämt ned i kyrkbänken och blir en passiv åskådare. Där lärjungaskapet betonas uppkommer balansgången mellan krav och nåd, mellan lärjungaskap och tron på frälsning genom nåd. Detta menar Scot är ett självförvållat problem som hör samman med att vi fastnat i frälsningskulturen. Ett exempel på detta är när evangeliet kan predikas utan ett krav på att imitera Jesus, utan ett offentligt erkännande av att Jesus är Herre och Kung, utan en direkt inbjudan in i kyrkan, utan hoppet om Jesu återkomst. Där en evangeliekultur däremot råder likställs medlemmar med lärjungar därför att det första inbegriper det andra.

A salvation culture does not require The member or The Decided to become The Discipled for salvation. Why not? Because its gospel is a gospel shaped entirely with the “in and out” issue of salvation. Because it´s about making a descision. In this book we want to show that the gospel of Jesus and that of the apostles... was a gospel that carried within it the power, the capacity, and the requirement to summon people who wanted to be “in” to be The Descipled. In other words, it swallowed up a salvation culture into a gospel culture.
s 33

Innan han går in på vad ordet evangelium betyder, skiljer Scot på fyra olika kategorier: Historien om Israel, Historien om Jesus, Planen till frälsning och Metoden för övertalning. Han går igenom dessa för att visa att ingen av dem själva är evangeliet.

Historien om Israel. Detta är historien om hur Guds plan för världen utvecklar sig. Hur Gud placerar Adam och Eva i lustgården för att representera Gud, att ta hand om skapelsen och hur de misslyckas med detta. På samma sätt som Adam misslyckas senare Israel och dess kungar tills Gud skickar sin Son för att rädda alla från deras synder och Satans välde. Sonen är den som regerar som Kung istället för Adam och Eva som var ursprungstanken, och kyrkan har nu till uppdrag att bära vittne om och manifestera detta rike som tillhörande Guds folk. Historien får sedan sitt mål när Gud regerar totalt på jorden och människorna har återfått sin rätta plats. Denna berättelse, denna historia, är viktig därför att evangeliet tillhör denna historia och kan bara beskrivas utifrån den. Scot menar att om inte denna historia berättas, förvrängs evangeliet! Det är detta som sker i frälsningskulturer.

Historien om Jesus. Historien om Jesus för Historien om Israel till sitt mål, sitt telos. Historien om Jesus handlar om hans vision för Riket och ligger inbäddat i Historien om Israel. Jesus är den som uppfyller Israels löfte om en Kung och en Messias, och genom att han gör detta är han också den som räddar oss. Det Scot vill visa på är vikten av att i första hand inte se Jesu som lösningen på mina ”privata problem med synden”, utan som svar på Israels löften och längtan efter en frälsande Messias.

Planen till frälsning. Frälsningsplanen är det som flödar ur allt detta; Historien om Israel och Historien om Jesus. Den kan ungefär beskrivas som att innehålla dessa punkter:

Guds kärlek, hans nåd och rättfärdighet
Människans skapelse som Hans avbild, vårt val till synd och olydnad
Vår situation att vara under Guds dom
De goda nyheterna om att Jesus dött för våra synder och fört oss in i en ny gemenskap med Gud.
Behovet för vare människa att erkänna detta, ångra synd och sätta sin tillit till Jesus.

Detta känner vi tydligt igen. Med detta ensamt är inte evangeliet, menar Scot.

... the “gospel” of the New Testament cannot be reduced to the Plan of Salvation… the Plan of Salvation flows out of (and is founded upon) the Story of Israel and the Story of Jesus. The good news is that the more we submerge ”salvation” into the larger idea ”gospel”, the more robust will become our understanding of salvation.
s 39

Metoden för övertalning. Metoden för övertalning är det ”paket” i vilket vi presenterar Planen till frälsning. Här ingår språkbruket kring Gud och det retoriska sätt på vilket det framställs. Ofta börjar talet i Guds nåd men flyttas sedan över till Guds dom, olika människor föredrar olika metoder och man betonar inte samma delar i språket. Men inte heller denna metod får förväxlas med evangeliet. Många kanske tror att det sätt på vilket vi idag kallar fram människor till altaret för att be frälsningsbön alltid har funnits, men Scot menar att metoderna har förändrats många gånger under historien.

Scot kommer nu till en viktig sammanfattning. Genom att vi enbart fokuserat på Metoden för övertalning och Planen till frälsning så har vi tappat bort både Historien om Israel och Historien om Jesus!

The Plan of Salvation and the Method of Persuation have been given so much weight they are crushing and have crushed the Story of Israel and the Story of Jesus. This have massive implications for the gospel itslef… our Method of Persuation is shaped by a salvation culture and is designed from first to last to get people to make a descision so they can come safetly inside the boundary lines of The Decided. I will contend this method needs serious revision.
s 43

Vi måsten lära oss att skilja mellan dessa kategorier. Eftersom de två sistnämnda håller på att krossa berättelsen om Israel och även om Jesus, tappar evangeliet sin ursprungliga kraft.

Scot menar att evangeliet tillhör endast en av dessa kategorier, och det är Historien om Jesus som slutet på och uppfyllelsen av Israels historia. När vi förstår detta kan vi skapa en sund frälsningskultur, framvuxen ur en evangeliekultur.

Frågor.

Delar du Scots negativa syn på frälsningskulturer?

Vilken kultur ser du omkring dig i kyrkan idag? Vilka församlingar ses som ”lyckade” och efter vilka kriterier?

Hur ska en evangelisation se ut som inte endast innehåller ”Planen till frälsning” utan gör hela evangeliet rättvisa?

Kan det vara så att dagens brist på evangelister, och att så få vill kalla sig för evangelister, beror på en allt för stor betoning på Metoden för övertalning?

Köp en t-shirt för fred!

2012-01-28T00:25:00.000+01:00

Tycker du om motivet så kan du köpa t-shirts och fler produkter på http://warmakesstupid.spreadshirt.se.
Allt överskott går till Kristna Fredsrörelsen!

Den pacifistiska pastorn Greg Boyd tyckte tydligen om budskapet, se här!

Vad är evangeliet?

2012-01-25T22:15:00.005+01:00

Detta är en del av genomgången av Scot McKnight bok "The King Jesus Gospel - The original good news revisited". De andra delarna finns här: 1, 2 3, 4, 5

De flesta kristna skulle nog kort svara ungefär så här: "Berättelsen om hur Jesus Guds son dog på korset för att vi som stod under Guds dom skulle kunna ha gemenskap med Gud". Om personen är lite radikal kommer han även ihåg uppståndelsen och lägger till att djävulen är besegrad och döden övervunnen genom Jesu uppståndelse på den tredje dagen. Knappast några tror jag skulle nämna skapelsens upprättelse eller kroppens uppståndelse. Detta tycker jag är beklagligt. Jag vill gärna se detta hopp inbäddad i en evangelieförkunnelse därför att det är självklara konsekvenser av Jesu verk och gör hans död och uppståndelse så mycket större än att handla om bara mig, även om jag självklart är tacksam för det!

Kanske beror detta på att vi är vana att läsa bibeln individualistiskt. Vi ställer oss själv i centrum på samma sätt som den narcissistiska kulturen vi lever i. En tydlig konsekvens av detta är vår syn på evangeliet och frälsning. Evangeliet ofta beskrivs som "frälsning av tro allena". Enbart.

I "The king jesus gospel" menar Scot McKnight att reducera evangeliet till att innehålla enbart frälsning är ett stort misstag. Evangeliet idag predikas utan någon koppling till Israels löfte om en Messias. (Detta visar sig b la genom vår dåliga kunskap om Gt som helt enkelt blir överflödig.) Fokus ligger enbart på individers frälsning. Detta får stora konsekvenser! En kultur som enbart fokuserar på frälsning fixerar sig vid snabba och tydliga beslut, medan ett fullt evangelium formar lärjungar.Vi har förväxlat evangeliet med frälsning och detta menar Scott är en av de bidragande orsakerna till kyrkornas tillbakagång i västvärden.

Jag ska i några inlägg försöka gå igenom Scots bok, helt enkelt därför att jag finner hans introduktion oerhört intressant. Något jag tänker på är hur detta påverkar synen på Jesu lära. Vad sa han egentligen? Predikade Jesus frälsning genom tro? Om ja, på vilket sätt och hur stor del hade det i hans totala undervisning? Om nej, vad predikade han då? Predikade han inte evangeliet? Jag tror vidare att Scot har helt rätt i att hävda att en kultur som är helt fokuserad på frälsning får svårt att forma lärjungar. I ett sådant klimat blir upplevelser och fokus på innanför- och utanförskap en allt för stor del och talet om lärjungaskap ses som konkurrera med läran om frälsning av nåd genom tro. I ett rikt evangelium, där Jesu hela budskap ingår, finns kraften för att skapa sanna lärjungar. Men då handlar det om att kunna svara på frågan, vad är egentligen evangeliet?

Helvetet, Boyd och en möjlig tredje väg?

2012-01-16T16:59:00.003+01:00

Finns det något sätta att föra samman den klassiska synen på helvetet med annihilationsläran? De två kan ses som uppenbara logiska motsättningar, men Greg Boyd försöker faktiskt göra detta. Vi får se hur lätt det är för mig att göra ett referat av hans försök utan att förklara hela hans teologi. (Boken är rätt tjock på 400 sidor.)

Det är i de två sista kapitlen i boken "Satan and the problem of Evil" som Boyd tar sig i kast med frågan om helvetet. (Jag vill verkligen rekommendera denna bok och även den föregående i serien, "God at war", till alla som funderar kring det ondas uppkomst och hur det sitter ihop med skapelsen och människans fria vilja.) Han redovisar både den traditionella synen och annihilationsläran men menar att han har svårt att se hur dessa gör hela bibelns beskrivning rättvisa. Det finns verser som talar för en medveten plåga likaväl som för ett utplånande. Frågan blir då, finns det nån möjlighet att sammanföra dessa två, till synes logiska motsatser?

Boyd utgångpunkter är Karl Barths forlmulering av "das Nichtige" (intet) samt att alla varelser har behov av ett neutralt medium för att kunna interagera med varandra.

Först Barth. Barth använder termen "intet" för att förklara uppkomsten av ondskan. Han menar att Guds "Ja" till allt han skapar också kräver ett "Nej" till det han inte skapar. Det existerar på så sätt en parallell värld av ickeverklighet. Detta liknar alltså förklaringar av ondskan som menar att det enast är frånvaron av något gott. Det är icke-existerande men måste ändå existera i någon slags tredje väg, enligt Barth, och hotar hela tiden Guds skapelse.

Boyd har tidigare i boken förkastat detta som en förklaring till det ondas existens. En icke-verklighet kan inte göra något i sig själv, har ingen makt och kan inte hota någon, utan det är när människan själv väljer denna icke-verklighet som det onda sker. Det är då som denna icke-verklighet blir en faktisk verklighet genom den auktoriteten som den ges av fria människor. Boyd menar alltså att det onda inte är evigt utan blir en möjlighet som ett resultat av Guds vilja att skapa varelser kapabla att välja för eller emot honom.

Men vad händer när Gud inte längre tillåter människor att välja detta "intet"? När denna nuvarande tid är slut och Guds evighet inträder? När det enda som finns är Guds "Ja" till det han skapar, vad händer med de som levt i ett "Nej" och skapat sin egen verklighet? Boyd menar att det leder till ett förlorat medium.

The medium of all who says yes to God´s live will be his love itself... The only thing that will be eternally real in the kingdom, then, is the unsurpassable ecstatic love of the triune God.... This entails that ultimately there can be no shared reality between those wo say yes to God and those who say no, just as there can be no shared reality between the actuality that God affirms and the possibilities that God neglects.

Det existerar i evigheten inte längre ett gemensamt medium, en verklighet för kommunikation mellan de som säger "Nej" respektive "Ja"till Guds verklighet. Det som möter rebellerna är att deras verklighet blir vad det egentligen alltid har varit, ett intet.

The only reason Das Nichtige can be actualized in the probationary period is that creatures who have self-determining say-so are allowed to invest it with their own actuality. But when the preliminary stage of existence is over, then all creaturely power to oppose God as been spent, the nothingness must literally come to nothing. The wills that choose this realm och negated possibilities must also become what they have chosen; utter negation.

De viljor som väljer detta beskriver Boyd som att existera i en total negation. Denna verklighet är verklig endast för den som upplever dem. För den som lever i Guds verklighet är det ingenting.

Love is about relationships, and relationships are about sharing reality. Hence, when in the eschaton reality is exhaustively defined by God's love, the 'reality' of any agent who opposes love cannot be shared by anyone else and thus cannot be real to anyone else. It is experienced as real from the inside of the one who sustains it by his or her active willing it. But to all who participate in reality – that is, who are open to God and to each other through the medium of God's love – it is nothing. It is eternally willed nothingness.

Eftersom tiden inte existerar som ett gemensamt medium är det enda rätta att säga om dessa varelser är att de har existerat. Vi ska inte heller tala om dem som människor, eftersom sann mänsklighet kräver gemenskap, byggd på ett gemensamt medium. Det enda som är verkligt med dem är deras egna val, för det är givet av Gud och baserat på Guds kärlek.

When reality becomes exhaustively defined by triune love, the fact that certain wills choose to curve in on themselves will remain, but the content of what they choose will be nothing to all outside themselves. Only the fact of their choice has reality, for only this is consistent with God’s love. They endure, to be sure, but only as infinitely small points that do not interact with those who are real. Indeed, since the only real thing about these wills who say no to God’s yes is their negatively defined choice, they could be real to people in the eschatological kingdom only in a way similar to the way antimatter is real to people today. They theoretically exist but are never experienced. They are beings whose entire existence is swallowed up by a hypothetical reality that used to be possible but is no longer so. In fact, as I will soon argue, from the perspective of reality in the eschaton all that can be said about those who reject reality must be said in the past tense. They used to exist.

Men varför låter inte Gud bara dessa själar förintas som säger Nej till honom?

Som företrädare för annihilationsläran gärna poängterar så finns det ingen beskrivning av människans själ som odödlig i bibeln. Det finns passager där evigt liv ställs mot evig död på det sätt att en naturlig läsning är att likställa de två som just medvetet eviga, men bibeln lär samtidigt att endast Gud är evig och evigt liv är en gåva från honom. Något som inte kan sägas om evig död. Men, Boyd hävdar att viljan att välja gemenskap med Gud i evighet måste också innebära viljan att välja frånvaron av Gud i evighet. Boyd menar att detta sitter ihop med vad han kallar "the principle of proportionality", en persons möjlighet till att göra gott måste vara proportionell till dess möjlighet att göra ont. Möjligheten till att välja kärleken i evighet måste också innebära möjligheten att välja död.

Sann kärlek kräver möjligheten att vända sig mot den. Gud älskar denna möjlighet därför att den gör sann kärlek möjlig. Även om han föraktar det val människor gör när de vänder sig från honom så fortsätter han att älska denna värdighet han gett dem och han ger dem den verklighet de önskar.

Satans slut blir därför att han regerar i en patetisk verklighet. Han styr över det rike han alltid önskat, men efter det att Guds kärlek förändrat denna värld är det ett patetiskt rike, en värld man endast talar om i negationer.

Grundläggande lärjungaskap

2012-01-08T15:59:00.000+01:00

Hur svårt ska det vara? Lyssna 1:20 in i klippet

Till och med den här killen har ju fattat?

Kristna lagar i Ungern?

2012-01-04T23:03:00.005+01:00

Dn skriver idag om att Ungern har en ny konstitution med ett ramverk präglat av kristendomen. I inledningen hänvisas till Gud som ”välsignar ungrarna”. Rätten till liv ”från befruktningsögonblicket” har grundlagsfästs liksom äktenskapet mellan ”man och kvinna”. Det är fascinerande att alltid när kristna samhällsfrågor tas upp är det just dessa två frågor som dominerar! Är det vi kristna som fått det dit? Varför är inte nedrustning eller i alla fall en reducering av militären på den kristna politiska agendan?

Även om man kan se att lagarna är påverkade av kristendomen, ska man se lagarna som kristna? Jag har svårt att göra det och här är mina tankar.

1. Vad är en kristen lag? Om man som mig anser att äktenskapen är en religiös institution blir det inte lika meningsfullt att övertyga staten om att införa begränsningar kring vilka som får viga sig. De som väljer att viga sig civilt och få ekonomiska fördelar av det har självklart rätt att få göra så. Lika så har religiösa institutioner rätt att vägra viga vissa par. Du har rätt att framföra skäl till att homosexuella inte ska få gifta sig men om du vänder dig till staten med dessa och förväntar dig att de ska lyssna på dig ska dina argument inte vara religiösa.
2. Det är en väldigt komplex fråga att säga vad som är den bästa lösningen för att få ner antalet aborter. Att enbart införa förbjud tror jag inte är rätt metod. Vi kristna kan ha olika lösningar och kan därför inte sätta etiketten "kristen" framför en komplicerad samhällsfråga.
3. Det är svårt för de som lagarna vänder sig emot att uppfatta det kärleksfulla i dem. Om dessa lagar ses som kristna ses kristendomen som obarmhärtig.
4. Det specifikt kristna i varje situation är att betjäna och älska människor utifrån Jesus kärlek, inte att genom lagar tvinga dem till ett "kristet" beteende. Detta är en kärlek som kommer under människor för att skapa förvandling i hjärtat, till skillnad från världens makt som kommer över människor och endast skapar lydnad. Det är denna makt som finns i världens system, som finns i statens agerande och som jag på denna blogg kallar "Babylon". Att inte göra skillnad på dem skapar en civil religion som vi levt med i västerlandet många århundraden och som vi borde vara glada har försvunnit.

Dn skrev också att piratkopiering har blivit en erkänd religion; "Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser." I så fall tycker jag faktiskt att Humanisterna också borde få bli erkänt trossamfund, ser mycket mer tro där. Hoppas Sturmark gör ett nytt försök.

Hur långt räcker de goda krafterna?

2011-09-11T11:27:00.002+02:00

Martin Luther King var pastor i Montgomery i södra USA. Kallad hit direkt efter sin teologiska examen hade han ingen aning om att han snart skulle stå som ledare för den största rörelsen för de svartas rättigheter. När Rosa Parks i bussen på väg hem valde att sitta på en plast reserverad för vita istället för att stå, blev det startskottet för en massiv protest mot det orättvisa system som rådde genom Jim Crow lagarna. De svarta hade genom dem påtvingats att leva i ett separat system som gick igenom praktiskt taget allt i samhället; transport system, skolor, alla sorters kösystem. Det fanns inga organiserade fackförbund eller organisationer som korsade rasgränsen. Lagarna användes också för att resa hinder kring de svartas rösträtt och valdeltagandet var mycket lågt.

Något jag slås av när jag läser boken är hur mäktigt historien kan styras när rätt man hamnar på rätt plats. King kom i kontakt med och blev attraherad av tanken om icke-våld under sina studier och Ghandi blev en stor förebild när han visade att icke-våld kunde förändra ett samhälle. King skriver att de sista frågorna och tveksamheterna han hade kring metoden rätades ut när den praktiserades.

King ger oss några principer om icke-våld:

1.Icke-våld är modets väg. Det krävs mod för att våga stå framför sin motståndare med inget annat än en andlig vapenrustning. Trots både mordhot och mordförsök inpräntade alltid Kind metoden om icke-våld hos sina efterföljare, medveten om att ett våldsamt motstånd bara hade lett till en ändlös cykel av hämndaktioner. King visar att icke-våld är passiv till våld, men aktiv till sinnet och anden i försök att ständigt finna nya sätt att övertyga sin motståndare.

2. Icke-våld försöker inte bara ändra ett beteende, utan ett sinnelag. Genom icke-våld så föder man en känsla av skam hos motståndaren som senare kan leda till omvändelse medan våldet, även om det leder till seger i sak, alltid skapar disharmoni.

3. Icke-våldet kämpar mot ondskan men inte mot människorna som utför de onda handlingarna. Fienden var för King inte de vita, utan förtrycket i sig självt. Han såg att även de vita hade drabbats av ondskan och var i behov av att se det orättfärdiga i deras handlande.

4. Icke-våldets väg innebär lidande. Den som väljer icke-våld måste vara beredd att möta slag utan att ge igen. I detta ligger tron på att oförtjänt lidande kan vara förlösande, att lidande kan vara oerhört lärorikt och transformerande. Det oförtjänta lidandet kan tala högt till sinnen som annars är stängda för argumentation.

5. Icke-våld vägrar inte bara våld utan även hat. King talade tydligt om att de färgade inte fick känna något hat i sina hjärtan mot de vita som var deras förtryckare. Han sa t o m att han inte ville marschera tillsammans med dem om de kände något sådant - de skulle på ett andligt plan sätta en kork i systemet. Det enda sättet att kapa den kedja av hat som löper genom människans historia är att göra kärleken till centrum, den sanna Agape kärleken som inte gör skillnad på vän eller fiende. Precis som Gud älskade oss när vi behövde det mest – när vi ännu var syndare – är vi kallade att älska de som gör fel mot oss då de behöver det som mest.

6. Icke-våld bygger på tron att universum är rättvisans sida. Den som använder icke-våld som metod har en stor tilltro till framtiden och han tror att hans handlingar är en del av Guds plan för att skapa harmoni och fred i universum.

Man kan invända att den förändring som King lyckades åstadkomma skedde i ett demokratiskt land - att de flesta vita ändå var resonabla människor till skillnad från Hitler eller Stalin eller vad fienden än heter som inte har något samvete. Men de svarta i den här berättelsen mötte motstånd, ett väldigt motstånd. Och samtidigt känner jag att just därför att det känns så naturligt att ta till våld när man själv tycker att det är rättfärdigt, just därför att det känns så naturligt att slå tillbaka när fienden är precis så ond, just därför att man tycker att det inte finns något annat sätt att agera – just därför måste Jesus kallelse om att älska våra fiender vara något av den mest centrala utmaningen i våra liv.

Det rättfärdiga kriget finns inte!

2011-09-02T10:52:00.000+02:00

Ytterligare en insändare i Dagen som är intressant att kommentera är denna av Pelle Poluha. Pelles artikel är i sin tur ett svar på en artikel om passificm av Emmanuel Bäckryd. Denna finns tyvärr inte att läsa online vad jag vet.

Poluha skriver mycket i början som det är lätt att hålla med om. Han anser att kyrkan ska vara ett Guds alternativa samhälle och att man bör lyda Gud mer än staten. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär och kristna är i första hand Guds folk och i andra hand medborgare i en nationalstat.

Men problemen börjar när Poluha menar att även soldaten kan peka mot fredsriket. Jag ger ett längre citat:

”Han (soldaten) försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag.”

Det är lätt att falla in i denna rättvisepatos, men jag får några funderingar.

Vem ska avgöra när rätten kränks? Hur långt måste en stat gå innan denna situation uppkommer? Man troligtvis kan hävda att många tyrannier, hur hemska de än är, har uppehållit någon slags rättvisa eller ordning.
Varifrån i bibeln kommer tanken på ett rättfärdigt väpnat uppror? I Romarbrevet finns inget sådant, och då skriver Paulus ändå till kristna som lider oerhört under en tyrranisk kejsare.

Poluha går vidare och menar att även om vi inte kan övervinna ondskan så har vi möjlighet att begränsa den:

”Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara.”

Det Romarbrevet säger är att Gud har ordnat statsmakten och givit den funktionen att bekämpa det onda (Rom 13:4). Trots att dessa makter är fallna och tillhör Satan (Luk. 4:6) så är Gud allsmäktig nog att använda deras onda handlingar till att straffa ondska! I Jesaja 10 används te x en ogudaktig nation, Assyrien, för att straffa ännu mer ogudaktiga nationer. På samma sätt kan vi hävda att Gud använder USA för att straffa Iraks regim, utan att det leder till att det USA gör är i sig själv gott. Och även om Gud gör detta genom överheten finns det inget som säger att vi som kristna ska hjälpa överheten i detta. Vi bör lita på Gud att styra och bestämma över dessa världens riken och bara vara radikalt trogna vår kallelse som kristna (Rom. 12:19).

Poluha väcker vidare väldigt intressanta frågor när han beskriver den skyldighet som den kristne har att ”med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression." Detta innebär att försvara vår nästa med vapen. Detta är jättesvåra frågor men jag har några funderingar.

Vi måste komma ihåg att när vi är i en situation där te x en person mordhotas av en annan, finns det ändå två personer att ta hänsyn till. Det betyder att båda är lika värdefulla och har samma rätt till liv.

Det andra är att vi människor har svårt att se resultatet av våra handlingar. När vi hävdar att vi har rätt att använda orättfärdiga medel för att främja rättfärdighet så ser vi inte saken ur Guds perspektiv. En väldigt bra bild på detta är när Dietrich Bonhoeffer deltog i ett attentatsförsök mot Hitler. Jag kan inte alla detaljer, men resultatet blev i alla fall att Hitler ansåg sig mirakulöst ha överlevt och var nu ännu säkrare på att Gud stod på hans sida. Han kunde därför lägga ännu mer kraft på utrotningen av judarna eftersom krigen vid fronten skulle vinnas med Guds hjälp. Poängen är att vi inte kan se det fulla resultatet av våra handlingar.

Självklart finns det finns jättemånga frågor som reser sig kring detta. Leder inte passificm till passivitet? Jag tror inte det, och snart kommer en bloggpost om Martin Luther King som jag tror visar på motsatsen. Vi har ju faktiskt ingen aning om vad som skulle hända om vi på riktigt allvar odlade det karaktärsdraget att verkligen älska våra fiender. Varför tror vi att denna kärlek skulle vara passiv? Är kärleken till de andra du har i ditt liv passiv? Jag tror att det här är mycket fruktan som styr oss och vår vilja att forma historien efter vårt eget sinne om vad som är rätt och fel.

Men är det inte naivt? Ja, det kanske det är. Men det är vårt hopp. Kanske kan man hävda att om kristna hade varit trogen Jesu undervisning om att vända den andra kinden till från början så hade vi inte haft alla dessa krig i historien till att börja med. Principen är att våld föder våld.

Det starkaste exempet på varför vi ska använda icke-våld finner vi ändå hos Jesus. Poluha menar att det är svårt att veta vad i Jesu liv vi ska imitera. Han brukade inte våld visserligen, men han gifte sig inte heller. Hur ska vi göra? Här är det självklart att resten av skriften måste till, men jag tycker att Howard Yoder gör det enkelt och tydligt när han svarar på frågan om vad som är Jesu exempel: hans kors!

Israel och kyrkan

2011-08-31T12:59:00.004+02:00

Jag har en känsla av att detta inlägg av Sven Nilsson kommer att debatteras flitigt framöver på bloggar och dyl. Här kommer några av mina tankar.

Det första jag slås av är hur otroligt utsatta de kristna palestinierna blir i Nilssons teologi. Om man köper hela det dispentionalistiska paketet blir dessa kristna snarare motståndare till Guds plan för den sista tiden (Jag kan ang. detta rekommendera filmen ”With God on our side"). Hur kan det bli så att vi låter ras gå före tro?

Nilsson skriver att: ”Man kan därför inte som i ersättningsteologin reducera stora delar av de profetiska utsagorna i Gamla testamentet till teologiska analogier. Man måste inse att det också finns ett fysiskt, politiskt innehåll i de profetiska löftena som endast kan syfta på Guds handlande med ett fysiskt Israel i en historisk kontext.” Detta är mycket intressant! Jag kan ha fel, men jag läser in en värdering i Nilsson användning av ordet ”teologiska analogier” där synen är att en andlig tolkning av landet och riket i många av Gamla testamentets profetior på något sätt är mindre ”värt” eller mindre ”verkligt” än en politiskt, konkret läsning. Detta är enligt mig helt felaktigt. Att en s.k andlig tolkning är möjlig att göra genom Jesus Kristus leder till att den andliga och himmelska förebilden av riket är en möjlighet här och nu på ett sätt som får mycket större implikationer än om man begränsar löftet till ett geografiskt landområde. Detta säger inte att det inte finns en politisk tolkning av dessa löften om riket, men de är i de flesta fallen fullkomligt uppfyllda i och med återkomsten från Babylon.

Nilsson nämner apostlamötets bekräftelse av Amos 9 och Guds löfte till det judiska folket. Han menar att om man läser Amos i sin ursprungliga kontext så ger detta både politiska och andliga implikationer. Men, apostlamötets behandling av Amos 9 ger ingen grund för påståendet att Isaels politiska upprättelse skulle ha varit av intresse för apostlarna. Deras tolkning av texten säger att genom Jesus så har Gud redan byggt upp Israels fallna hydda. Det finns ingen anledning att tro att den politiska tolkningen av texten lever kvar hos apostlarna efter mötet.

Det här leder till en viktig exegetisk fråga. Om apostlarna och Nya testamentet gör en tolkning av Gamla testamentet, har vi då friheten att göra en annan eller lägga något till denna tolkning? Jag tror inte det. Allt i Gamla testamentet måste läsas genom deras ögon och deras tolkning måste ses som den normativa tolkningen, inte bara en möjlig sådan.

Nilsson anser också att hans politiska tolkning bekräftas av Jesus före himmelsfärden. Där står lärjungarna med Jesus och de frågar honom: ” Herre, är nu tiden inne för dig att återupprätta riket åt Israel”? De trodde med andra ord fortfarande att att riket som Jesus talade om innebar ett geografiskt rike. Jesus svar är att: ”7 Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 8 Men när den heliga Ande kommer över er ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Jesu svar kan tolkas på två sätt:

1. En tolkning är att skilja verserna från varandra. Jesus korrigerar då inte lärjungarnas tro på en judisk stat utan bara deras funderingar om tiden för dess förverkligande. Det är som att han sa att en judisk stat kommer men det är inte er sak att veta när.

2. Den andra tolkningen ser till helheten i Jesu svar. Jesus försöker inte bara rätta till lärjungarnas funderingar om tiden (vers 7) utan även om dess innehåll (vers 8). Han ville få dem att acceptera en helt ny gudsrikesuppfattning som innehåller alla troende, från Jerusalem till Samarien och hela världen. Tolkningen menar alltså att Jesus gör kvitt lärjungarnas tanke på en stat bygd på judisk identitet och istället vill planterar ett andligt, internationellt rike. Eftersom varken Paulus, Petrus eller resten av Nya testamentet intresserar sig för frågan om en judisk stat, borde den andra tolkningen ligga närmast till hands. Landet har spelat ut sin roll genom att ge plats och utrymme för Messias att födas, genom att ge apostlarna möjlighet att sprida budskapet om syndernas förlåtelse genom hans blod till resten av världen.

Så en tanke om titeln på Sven Nilssons insändare ”Kyrkan kan inte ersätta Israel.” Det är här lockande att kasta sig in i något av dikena och klassificeras som ja- eller nejsägare till den sk ersättningsteologin. Jag känner mig obekväm med detta. Nya testamentet gör tydligt att det gamla förbundet är föråldrat (Heb 8:13) och ett nytt är instiftat (Luk 22:20). Skiftet som sker är inte från Israel till kyrkan utan från ett förbund till ett annat. Att uttrycka sig på något annat sätt skulle troligtvis varit provocerande för de första kristna som själva var av judisk härkomst. Vidare är löftena kopplade till de sant troende, inom båda förbunden, som närmar sig Gud i tro. Vilka detta är i respektive grupp vet bara Gud själv. Utifrån detta skulle jag säga att det är det opassande att uttrycka sig som att kyrkan ersatt Israel då detta bygger på en generalisering.

Kapitalism

2011-08-26T16:48:00.000+02:00

Nu när det gungar ordentligt på världens börser så kan det vara nyttigt att ta sig en funderare på dels var vi lägger vår trygghet samt vad det ekonomiska systemet vi är en del av egentligen är uppbyggd på.

Det kapitalistiska systemet i sitt moderna uttryck kom till i och med den industriella revolutionen i Europa. Ofta har man talat om reformationens betydelse för kapitalismens intågande. Genom reformationens undervisning stärktes individens position och ansvar och skyldigheter. Det kunde även handla om att via flit och en ekonomisk välgång visa sig stå bland de av Gud utvalda. Samhället förändrades i en riktning som gynnade kapitalistisk ekonomi där den stela katolska kyrkan inte kunde göra de nödvändiga sociala förändringarna. Bankväsendet förändrades och personliga initiativ uppmuntrades till en större personlig och ekonomisk frihet.

Inte alla ansåg att det nya ekonomiska systemet var av godo. Anabaptisterna vägrade te x att delta i handeln med ränta. Pengar ska tjänas genom att man arbetar, det ska inte byggas på ekonomisk orättvisa där den rika blir rikare trots att han inget gör.

För oss som lever i systemet är det kanske svårt att se en kristen tro som står fri från kapitalism. Det är lätt att finna likheter mellan dem. Den kristna tron ska uppmuntra och stärka individen, visa en väg ur ekonomiska svårigheter, uppmuntra till laglydighet och flit vilket kommer att gynna dig ekonomiskt. Vi har också sett andra ekonomiska system haverera vilket stärker vår tro på att detta är det enda riktiga och därför också, kanske, gudagivna.

Kapitalism är det system som bidrar bäst till en ekonomisk utveckling och höjd levnadsstandard. Det är klart. Detta ger dock inte att vi måste se det som ett gott system. Det är ett system som är allt annat än gott och som alla andra system och konstruktioner av människor är det också satt under domen.

Vilka svårigheter finns med systemet? Något som jag tänker på först och främst är att det i princip i sig själv skapar, eller kanske kräver, en ekonomisk olikhet mellan människor. Den har även bidragit till att suga ur jordens resurser och är därför inte hållbar utan bidrar till sin egen undergång. Utifrån bibliska motiv måste man också ha funderingar kring en av kapitalismens drivkrafter, nämligen girighet. Kapitalismen säger att självintresse och girighet är de bästa verktygen för företagande och produktivitet. Att använda sig av ränta är ett sätt på vilket man spär på detta. Som jag förstår Jesu undervisning finns där istället en stor del av förnöjsamhet, en trygghet i att det är Gud som föder dig och att allt är en gåva från honom.

Jag tror inte att vi ska tro att kapitalismen i sig själv kommer att åtgärda dessa problem. För att ta ett konkret exempel så är det inte alls säkert att rättvisemärkta- eller ekologiska produkter någonsin kommer att få samma prissättning som vanliga. Det är knappast möjligt i systemet. Men här har vi möjlighet att med våra pengar dels visa på en hederlig förvaltning och köpa dessa produkter i förhoppning om att det påverkar systemet på lång sikt, eller, helt enkelt bortse från om detta sker och koncentrera mig på vad detta gör för mig som individ. Tro på att det påverkar mig när jag gör ett aktivt val för en bra sak.

När vi lever i detta kapitalistiska system måste vi få upp ögonen för att kampen om våra pengar i högsta grad är en andlig kamp. Det är en kamp om vem vårt hjärta ska tjäna. Jesus säger att vi kan använda mammon för att skapa vänner! Efter att man har förstått detta så är det nog upp till ens egna kallelse och längtan hur långt man är villig att gå. Det är dock viktigt att när människor har en längtan att gå före och gestalta riket, tex i egendoms-gemenskap eller kollektiv, så ska vi inte stämpla dem som vänsteraktivister. Drivkraften är att komma från en avgud som trots att den är både stark och orättvis är osynlig för många.

Intressanta länkar: www.kiva.org, www.jak.se

Försoning

2011-08-12T19:28:00.000+02:00

Jag vill bara kort dela med mig av en berättelse som jag fann när jag bläddrade igenom min bok "Religionsfilosofiska texter".

Först av allt tror jag att när vi talar om försoningen måste vi börja göra det på ett större sätt än vad vi ofta gör. När vi bara beskriver det som att få förlåtelse för våra synder och undkomma helvetet begränsar vi den påverkan Jesu död hade på hela kosmos. Försoningen innebär möjligheten att gå från "mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud" och att "dö bort från de kosmiska makterna". (Apg 26:18; Kol 2:20) Detta inbegriper syndernas förlåtelse men innebär också att man får delaktighet i och möjlighet att leva i den seger som Jesus vann och proklamerade på korset. Ett liv fritt från de kosmiska makternas inflytande.

Den bild som oftast målas upp kring försoningen handlar om Jesu ställföreträdande död. Om detta görs ensidigt eller felaktigt kan det leda till en bild av Gud som en arg, straffande eller rent av en sadist. Hur kan en annan människas död ge mig frihet? Denna sorts utbyte skulle vi inte acceptera i ett rättssamhälle och jag skulle nog inte heller vilja att någon annan klev in och tog mitt straff. (Därför måste vi när vi använder den här bilden poängtera att det inte är en tredje part som straffas utan att det är Gud själv.)

Den här berättelsen visar på en annan sida av försoningen:

"Anta att en mäktig storman gör sina båda söner till förvaltare på två av de bästa gårdarna på sin egendom. Den äldre sonen försummar sin gård så ansvarslöst att den förfaller medan den yngre samvetsgrant får sin gård att blomstra. Till följd av sin försumlighet har den äldre sonen kommit att förtjäna att straffas av faderns hand; det vore strängt men rättvist av fadern att göra honom arvlös om han inte återställer den förfalna gården till dess tidigare välstånd. Tyvärr är den äldre sonen inte tillräckligt duktig som lantbrukare för att klara av den uppgiften, men han kunde ha förhindrat gårdens förfall om han hade försökt.
Då ingriper den yngre sonen mirakulöst. Rörd av kärlek till sin bror likaväl som av vördnad för fadern och omsorg om egendomens välfärd åtar sig den yngre sonen att återställa den gård som hans bror låtit förfalla. Denna nya uppgift kräver enorma uppoffringar av honom: nu måste han sköta en gård och återupprätta en annan. Men hans offer verkar så på faderns hjärta att han övertalas att visa nåd i stället för stränghet mot sin äldre son. Han förlåter den äldre sonen för den skada han vållat egendomen och gör honom inte arvlös, trots att den äldre sonen inte själv gottgjort skadan."

I denna berättelse återställs en moralisk jämvikt, men det är inte där tonvikten ligger, utan det är faderns hjärta har rörts av den yngre sonens agerande så att han förlåter skulden. Är det en bra bild att använda? Eller gör texten fel när den antar att Gud på något sätt kan få mer medlidande eller mer kärlek till oss än vad han redan hade från början?

Att fira död

2011-05-06T12:08:00.005+02:00

Så har Usama Bin Ladin dödats av Amerikanska elitstyrkor. Framför Vita Huset samlas tusentals amerikaner i en stor glädjefest. Dagens Nyheters skribent skriver att Obama nu håller på att infria sitt vallöfte och att detta är hans största utrikespolitiska triumf. Att en nation samlas och enas när en gemensam fiende dör är inte överraskande eller förvånande. Usama var en ond människa, en spridare av skräck och terror och en fiende till alla fria människor. Amerika reagerar på det sätt som vilken annan nation som helst skulle reagera. Min fundering är om vi som lärjungar ska dela denna glädjeyra? Vi har blivit kallade till medborgarskap i Gudsriket och har inget annat val eller skyldigheter än att leva ut dess principer, även om de kolliderar med denna världens riken vilket de nästan alltid gör. Jag anser till exempel i likhet med den pacifistiska anabaptistiska traditionen att detta är ett rike som vägrar att ta till vapen eller ställa sig på samma sida tillsammans med någon som gör det, oavsett dennes intentioner. Det är självklart oerhört provocerande i denna tidsålder, men eftersom våld går emot Gudsrikes lagar har vi lärjungar inget val. Teologen Dietrich Bonehoeffer skriver: ”Den enda vägen att övervinna ondskan är att låta den rusa ut i tomma intet därför att den inte finner det motstånd den är ute efter.”

Finns det någon gång man kan jubla över död? Skulle de kristna lärjungarna ha jublat när Nero dog? Jag tror att de hade insett att världen har sin gång och sin våldsspiral och att de inte ska lägga något slags hopp i en världslig härskare utan att en ny snart skulle ersätta den gamla. De enda de kunde göra är att vara trogna sin kallelse. Så kan också vi se att denna världens våldsspiral går vidare. Härskare och ledare dör och ersätts av nya, maktkamper fortsätter och vi vet att denna världen kommer att gå under. Så det enda vi kan vara är att fortsätta vara trogna mot vår kallelse. Även om det kan ställa oss i en hopplös situation i denna värld så har han lovat att vara med oss. Återigen Bonehoeffer: ”Vi kan inte läsa orden om att det onda endast kan övervinnas av det goda som någon sorts överlevnad eller levnadsvisdom. Det skulle innebära att vi oansvarigt drömde om en utopi med lagar som världen aldrig kommer lyda. Att göra motståndslösheten till en princip för det sekulariserade livet är detsamma som gudlös nedbrytning av den världsordning som Gud i sin nåd uppehåller. Men här talar inte en man som har skrivit ett principprogram: här talar han som själv blev övervunnen av det onda på korset och som gick ur detta nederlag som Övervinnare och Segerfurste. Det är han som kan ta orden om seger över det onda genom lidande i sin mun. Det är hans eget kors som ger Jesu ord dess berättigande. Bara den som finner tron på seger över det onda vid detta kors där Jesus dog har möjlighet att lyda hans bud.”

En risk med detta ställningstagande är att man blir betraktad som mesig eller som en sån som ställer sig på sidan. Och självklart finns risken att man blir passiv och ställer sig själv utanför, som tex den pacifistiska gruppen Amish i USA har blivit. Men då ska man komma ihåg att det är inte i detta dike som kristna har tenderat att falla i utan det motsatta, alltså en maktutövande och våldsam kyrka. Som Chesterton sa: ”Christianity has not ben tried and found wanting, it has been found difficult and left untried.”

Avslutningsvis kan jag hålla med Roger Olson när han skriver att det är skönt att Usama är död, men jag tänker inte fira. Olson beskriver bra den kluvenhet man kan känna som kristen och visar på två olika sätt att förhålla sig till frågan, den pacifistiska och den realistiska. Hans intressanta och ärliga inlägg kan ni läsa här.

Eld och lågor

2010-11-15T22:53:00.001+01:00

Är hemma igen efter en trevlig helg i Örebro. I söndags så var jag i Filadelfia och lyssnade till Mikael Telbe tala över temat "Vem styr marknaden" utifrån Uppenbarelseboken kap 17-18. Mycket intressant och välbehövlig kritik mot vårt konsumtionssamhälle och det underliggande systemet bakom marknadskrafterna.

I morgon ska Mikael hålla i en studie- och samtalskväll omkring "Kan man tro på helvetet". Hade gärna varit där. Som jag förstått finns tre tolkningar kring helvetet. Den första är att se helvetet som en fysisk plats. Den andra är att se det som ett utslocknande och den tredje är en universalistisk tolkning där helvetet helt förnekas. De flesta anser att det enbart är de två första som har biblisk grund eftersom talet om en dubbel utgång är ganska tydlig.

De frågor och anmärkningar jag har är dessa. Vilka problem uppkommer vid den första tolkningen då det gäller att behålla en korrekt bild av Gud och hans godhet? Vidare är talet om människan som evig en grekisk nyplatonsk tanke. I bibeln framställs enbart Gud som evig och utanför honom finns inget liv. Det som bibeln uttrycker som ett evigt straff behöver inte inte tolkas som att straffet i sig pågår för evigt, utan att konsekvensen är evig. Frågan är om man kan tolka orden som används kring resultatet av ett liv skiljt från Gud på något annat sätt än att det är ett plötsligt och övergående straff. Kan man vara i processen att dö för evigt?

Från Örebro

2010-11-13T01:24:00.002+01:00

Jag hälsar på en kompis i Örebro under helgen och passar på att uppdatera bloggen nu när han snarkar i rummet bredvid.

I min smågrupp läser vi just nu Jakobs brev. Ett brev som kan sticka rätt ordentligt i ögonen om man tillåter det. En tanke som slagit mig är hur lätt man följer världens mönster och gör skillnad på rika och fattiga. Det är lätt att ursäkta sig själv och komma undan med det genom att tänka att personen är på ett visst udda sätt eller har handlat på ett visst sätt och således får skylla sig själv om han är i ett ekonomisk utanförskap. Man kanske ser det som naturligt. Och på ett sätt är det naturligt i den värld vi lever i, Jesus sa att vi alltid kommer att ha fattiga hos oss. Men vi måste lära oss se igenom det demoniska system som orsakar detta utanförskap och göra det vi kan för att inte nässlas in i det. Och vi får aldrig tro att något en person gjort rättfärdigar oss att undanhålla Guds nåd från henne.

Veckans smartaste citat kom annars från en lågstadieelev på min skola som sa till sin kompis: "Min pappa säger att Jesus finns och han känner honom. Det är klart att din pappa säger att han inte finns om han inte känner honom?" Briljant... Killen sa också en annan sanning som var lite kontroversiell och fick personalen att hicka till, när han yppade att satan finns i världen. Intressanta diskussioner på min skola...

Att satan finns i världen är lite av temat på den bok jag läser just nu av min favvo-pastor Greg Boyd. Den heter "God at war" och behandlar ondskans problem utifrån en "warfare-wordlview". En sådan kan enklast beskrivas som synen att Gud och satan är inbegripna i en kosmisk kamp med universum som spelplan. Detta var en naturlig beskrivning för de bibliska författarna men vi använder oss sällan av det i vår teodicé med konsekvensen att problemet ofta beskrivs som en intellektuell motsägelse istället för ett faktiskt problem som man kan kämpa mot. Fler inlägg kommer säkert kring den intressanta boken.

Jag är skeptisk

2010-11-06T02:03:00.001+01:00

Skolan har har höstlov och jag har haft lite mer tid att lägga på den kursen jag läser i filosofins historia. Vi har nu kommit fram till 1600-1700 talet och man börjar se hur världen avmytologiseras och den mekaniska världsbilden framträder i och med bland annat Descartés.

Descartés sökte en kunskap som han inte kunde betvivla och fann denna i det att han tänkte. Dessa tankar kan vara sanna eller osanna, men det är hur som helst så att han tänker. Ur detta drar han sedan vidare kunskaper och försöker förkasta allt längs vägen som inte är klart och självklart evident ur denna sanning. Det är är intressant att se att trots att han ses som rationalismens stora förgrundsgestalt så är Gud ingalunda frånvarande i hans resonemang. Visserligen ses Gud inte som att ingripa i världen, men han är garanten för all säker kunskap. Det är tron på Guds godhet och ordning som gör att vi kan lita på att det finns en värld runt omkring oss och att vårt förnuft kan ge oss kunskap om denna.

Descartés lade som jag förstår det grunden för den optimistiska syn på vetenskapen och förnuftet som skulle följa under upplysningen. Men det som kanske glöms bort är just det att Descartés infogade Gud i sitt resonemang. För trots allt, hur vet vi att vi kan lita på att vårt förnuft drar korrekta slutsatser om verkligheten? Det kanske är som Descartés först postulerar, att vi alla hålls fångna av en ond ande som ger oss impulser om vår omgivning? Kanske lever vi i ett Matrix? Dessa skeptiska resonemang kan vara svåra att ta sig ut ur.

Frågan är också om vad som ska vara axiomet för vår kunskap, det som man kan kalla för "properly basic beliefs." Descartés ansåg det vara tanken, och ur detta gick han vidare med att bevisa sin egen och Guds existens. En modern filosof vid namn Alvin Plantinga vidgar begreppet och vill införa tron på Gud som en grundläggande trossats. Definitionen är hos Plantinga att en trossats är grundläggande om den befinner sig inom ett logiskt sammanhängande system och världssyn. Poängen är att vi alla har något grundläggande som vi tar för givet, må det vara tron på förnuftet eller Gud. Båda kan vara rationella så länge de ingår i ett system som är logiskt hållbart. Och båda brottas de med sina problem för detta.

Men en allt för stor tilltro till förnuftets kapacitet visar sig ofta. Så skriver t ex Lena Andersson i DN den 5 november om att "Besläktad med denna syn på förnuftet är att det inte är något gott och eftersträvansvärt i sig, utan helt och hållet förtöjt vid sammanhang och mål. Det är förnuftigt att flyga in i Wold Trade Center eftersom man kommer till himlen." Ja, det är frågan. Klarar verkligen förnuftet av att arbeta utan mål och sammanhang? Är förnuftet verkligen något gott och ett mål i sig? Det tror jag inte Descartés ansåg eftersom han gav Gud en central roll. Att tro att förnuftet kan arbeta oberoende av ett sammanhang är lika illa som att tro att man genom att stapla noter på varandra skriva en symfoni.

Framtiden

2010-10-31T21:30:00.001+01:00

Jag har precis avslutat Richard Bauckhams "The theology of the book of revelation". Jag har alltid tyckt att uppenbarelseboken är svår, men när man slutar läsa den som ett manus för tidens slut och lär sig se dess betydelsen för de första mottagarna har den väldigt mycket att ge.

Utgångspunkten för Bauckham är att visa på hur Johannes använder judisk apokalyptisk tradition och även begrepp från samtida mytologier som hans läsare skulle känna igen i syftet att visa på hur verkligheten ter sig "behind the curatain", i himlen. Han blottläger det Romerska imperiet, det är inte ett storslaget rike utan en demonisk makt som förtrycker världen. Kristna är kallade till ett exodus genom att leva som vittnen för sanningen. När de dräps som martyrer kan det ses som en förlust, men i verkligheten är det en stor seger som vinns genom förtröstan på det slaktade lammet.

Många av de bilder som Johannes använder och även han användning av siffror är sådana att hans läsare kunde förstå dem och de tolkade dem inte om att handla om tidens slut utan om Romarrikets slut. Detta är ett synsätt som en mer bokstavlig tolkning av boken står i vägen för men som samtidigt ger nya möjligheter och som framför allt beskriver pacifism som en aktivt förvandlande handling. "Lammets teologi" är hela bokens budskap där ondska besegras inte genom våld utan med Lammets seger på korset.

Många kanske blir förvånade av en sådan läsning av Uppenbarelseboken. Men profetia i biblisk mening handlar inte lika mycket om förutsägelser om framtiden som att visa på hur Gud ser verkligheten. De judiska profeternas uppdrag var att måla upp Guds vision så att folket kunde leva det. När bibliska profetior förutsäger förstörelse handlar det om att varna om konsekvenserna av ett beteende och inte beskriva ett händelseförlopp som måste utspela sig i framtiden. Framtiden är ännu inte skriven och Gud hoppas fortfarande på att straffet kan förhindras. I bibeln är alltid profetior beroende av människors respons på Guds ord. Så är inte heller Uppenbarelsebokens uppdrag att beskriva ett manus för tidens undergång utan att visa på Guds vision så att hotet om förstörelse inte behöver fullföljas. Den är inte inriktad på frågan om vad framtiden håller, utan vem som håller den.

2010-10-28T23:20:00.000+02:00

Var ikväll varit på en trevlig teologikväll i Söderhöjdskyrkan. Temat var "Gamla Testamentets gudsbild" och sju grabbar satt samlade. Alldeles för få. Söderhöjdkyrkan har i och för sig inte så många medlemmar men av erfarenhet så vet jag hur svårt det är att locka människor till djupare studium av teologi och bibeln. Varför är det så?

Min rädsla är att det finns en utbredd antiintellektualism i kristna kretsar, även om jag ogärna vill beskriva verksamheten med det ordet. För jag ser det verkligen inte som någon intellektuell övning utan som en bearbetning av tron. Vi har alla ett ansvar för den gudsbild vi planterar i våra sinnen och att denna blir så full, hel och lik den sanna Guden som möjligt. Men risken är att det finns kristna som går runt med gudsbilder som egentligen kontrasterar varandra. Detta behöver inte alltid vara fullt medvetet men blir till skada då de hindrar den helhjärtade överlåtelsen. Därför handlar inte teologi bara om hjärna utan om hjärta. Inte heller kan vi välja mellan teologi eller ingen teologi, utan det handlar om vilken slags teologi vi ska ha.

Det blev i alla fall en trevlig diskussion om hur man kunde tänka kring passager i Bibeln där Gud framställs som mindre beundransvärd, för att uttrycka det milt. Huvudtråden handlade mycket om den gradvisa uppenbarelsen av Gud som kulminerar på Golgata och om hur Gt´s texter rör sig från monism, där både ont och gott beskrivs som att komma från Gud, till en mer dualistisk beskrivning. Bibelns Gud uppenbarar mer och mer om vem han är. Varför valde han detta tillvägagångssätt? Ja, kanske måste vi förberedas för att ta emot honom. Bibeln beskriver en tydlig frälsningsplan där ett folk väljs ut och hålls heligt för att Gud själv ska kunna kliva in i mänskligheten och till fullo visa vem han är. Ändå så höll vi knappt på att känna igen honom.

Se där... Lämplig längd kanske?

Klubb exklusiv

2010-10-24T15:00:00.000+02:00

Igår var jag på bio och såg ”The Social Network”. En helt ok film om grundarna av Facebook. Det som började på Harvard gick vidare till flera Amerikanska universitet och blev sedan ett världsfenomen. Från början byggde det hela på exklusivitet. ”The Harvard Network”, som det då kallades, skulle vara intressant därför att det var exklusivt och man var tvungen att få en egen inbjudan för att kunna registrera sig. I filmen framställs även motivet till att skapa det som blev Facebook vara svartsjuka då Mark Zuckerberg inte lyckades komma in i någon av de exklusiva grupperna som fanns vid Harvard. Han bestämde sig därför att skapa en egen.

Grupper blir starkare genom att skapa tydliga gränser av vilka som är innanför och utanför. Detta är säkert sociologiskt fastställt. Medlemmarna får en känsla av att vara delaktig i något unikt och man får en känsla av samhörighet. Kyrkan ser ofta ut på det viset. Genom historien har man haft tydligt regler för vilka som är innanför och utanför. Ofta har det baserats på den egna gemenskapens högst selektiva tolkning och läsning av bibeln. Kvinnor får inte klippa håret, man ska inte dansa, se på bio osv. Det kan också gälla teologiska åsikter om te x dop.

Men när Jesus säger till rövaren på korset att redan idag ska du vara med mig i mitt rike, upphäver han inte detta sätt att konstruera en gemenskap? Kan detta visa att inga kriterier behövs för gemenskapen annat än viljan att följa Jesus? Och den viljan känner bara Gud.

En kristen gemenskap ska ska få sitt liv genom att vända sig mot sitt centrum, inte genom att utestänga andra. Att göra något annat bygger på vår egen vilja att göra kyrkan synlig, att visa att vi själva är bättre och lite heligare än andra.

Att skapa en gemenskap utifrån ett starkt centrum i Jesus snarare än genom utanförskap och selektivitet och samtidigt behålla vårt sanningsanspråk är troligtvis en av de största utmaningarna som kyrkan står inför.

Radikal revolt och opolitisk politik

2010-10-18T23:55:00.000+02:00

Jimmie Åkesson mötte Erik Ullenhag i en debatt förra veckan. Jag håller helt med de krönikörer som menar att vi måste problematisera SDs beskrivning av integration och invandring. Problemet med den debatt som var är att Åkesson får beskriva situationen med ett språkbruk från hans planhalva. Då blir udden genast riktad mot kulturer och inte ekonomisk segregation eller utanförskap. SD driver ju testen att mångkultur inte har fungerat och inte är önskvärt.

Mitt examensarbete på lärarutbildningen hette "Etiskt fostran i en mångkulturell miljö - Om den liberala skolans bemötande av andra traditioner." Där analyserade jag hur religionslärare arbetade för att förmedla värdegrunden i ett mångkulturellt klassrum. Min egen utgångspunkt är att både mångkultur och mångreligiositet måste få ges uttryck i klassrummet för att vi ska kunna skapa en trovärdig gemensam värdegrund. Religionen är ofta ramverket för etiken och många elever måste få referera till religionen för att kunna konstruera en värdegrund där de vackra orden inte blir utan mening. Och detta måste få göras samtidigt som skolan är icke-konfessionell. Jag skriver bl a om vikten av gemenskaper och att det är dem snarare än individen eller staten som ger oss våra värdesystem. Vi talar alltid utifrån hur våra gemenskaper format oss och med det synsättet blir det ett hopplöst uppdrag att skapa en etik utifrån neutralitet, vilket man ofta försöker göra. I den starke individens namn.

Saken är den att ordna samhället inte är enkelt och det kommer alltid att finnas konkurrerande åsikter, självklart. Det viktigaste är hur man bemöter dem. Och här säger kristen tro att vi alltid ska älska, avspegla Guds kärlek och oskattbara värde till alla människor, d v s oavsett tro, etnicitet, sexuell läggning eller vilka åsikter de än kan komma dragande med.

Kan den kristna gemenskapen ge ett svar på politiska frågor? Vilket är den kristna gemenskapens svar på segregation? Det borde vara fokus på hur kan vi motverka segregation genom att betjäna människor genom läxhjälp eller där kristna företagare kanske tar en chansning och ger en invandrare sitt första jobb. Eller tonårsaborter? Hur kan vi verka för ett minskande av antal aborter och är vi villiga att ha det medlidande med ensamstående på bekostnad av vår egen bekvämlighet som detta skulle kräva?

Det är viktigt att vi arbetar efter denna agenda istället för att reduceras till individuella kristna som griper politiska medel. När vi griper politiska medel delar vi också lätt upp oss. Även vi kristna kan ju ha samma mål men inser att vägarna dit är många. Kanske det är bra för integrationen att behålla modersmålsundervisningen då det är bevisat att detta innebär en bättre språkinlärning i svenska? Kanske det bästa sättet att få ner aborttalen på är att rösta på det parti som har bäst ekonomisk politik för de unga? Så att de får arbete och faktiskt kan ta hand om ett barn. Ja, vi kan vara oeniga om dessa frågor därför att det är komplicerade frågor som rör samhället. Men det är inte frågor som rör Gudsriket.

Aj då, ytterligare ett allt för lång blogginlägg. Jag tror jag ska korta ner dem i framtiden.

Allt gott

Protestmarch

2010-10-14T21:46:00.000+02:00

Det händer sällan, jag hade aldrig varit med om det tidigare, men i Filadelfiakyrkan i Stockholm för några månader sedan fick budskapet som predikades en man att ställa sig upp, öppet proklamera sitt missnöje och lämna lokalen.

Vari låg den heta potatisen?

Jo, predikanten för dagen talade om Hanna i första Samuelsboken. Hanna är barnlös och lovar Gud att om han skänker henne en son så ska hon ge honom åt Herren för hela livet. Frågan som upprörde var denna: Vågar du förhandla med Gud?

Att använda ordet förhandla kan kanske vara problematiskt, men vad var det som gjorde ämnet kontroversiellt? Jag tror det var det faktum att det påvisades att vi faktiskt kan påverka Guds vilja.

Det har ofta setts som en del av Guds allmakt och oföränderlighet att hans vilja såväl som karaktär och kunskap om allt som ska ske är fastlagt sedan tidernas begynnelse. Augustinus beskrev det som att Gud existerar i ett "evigt nu" där han upplever allt samtidigt, han ej är bunden till historien eller tiden. Detta kanske är ett användbart filosofiskt knep men frågan är om det är bibliskt? Problemet är att en sådan Gud aldrig kan agera på historiska händelser. Om det inte finns något "före" eller "efter" hos Gud, hur kan han erfara något och sedan agera utifrån det han upplever? Han kan inte heller känna känslor eller lida. Men detta går inte ihop med mycket av den gudsbild vi finner i bibeln och inte i Gud inkarnerad i Jesus Kristus.

Faktum är att Gud i bibeln ibland ändrar sig. Han beskrivs även som att bli besviken, frustrerad och ledsen när människorna inte vill följa honom. Om alla dessa beskrivningar skulle vara allegoriskt tal om Gud är det svårt att veta vad som inte skulle vara allegoriskt. Vi måste därför utgå från att detta är genuina känslor.

Bibeln visar att Gud är intresserad av att lyssna till dem som står i en relation till honom. Vi har möjlighet att påverka hans vilja och han är allsmäktig nog att kunna ta hänsyn till våra böner och ändå uppnå sina egna syften och mål med historien. Faktum är att något annat skulle kunna ses som att innebära en inskränkning på Guds allmakt. Det är vi människor som måste ha mikroskopisk kontroll på allt, inte Gud. Gud är allsmäktig nog för att kunna delge oss lite ansvar.

För den som vill läsa vidare så rekommenderar jag Greg Boyd som har skrivit mycket om det som kallas för öppen teism. Kort kan man säga att han ser det som att framtiden existerar hos Gud som möjligheter. Boyd har flera korta artiklar på sin hemsida som jag har länkat till under "bra sidor" här till höger.

Frågor till Uffe

2010-10-10T12:39:00.022+02:00

Det här inlägget gäller ett ganska gammalt blogginlägg från Ulf Ekman. Jag läste det innan valet men sökte reda på det nu igen för att få något att kommentera!

Ulf skriver om det som han anser vara en glömd valfråga, nämligen abort. Jag ska inte rikta in mig på abortfrågan utan en formulering i slutet av Ulfs text som jag reagerar på. Han skriver: "Hur många politiker vågar egentligen ta i denna fråga idag? Jag är övertygad att dödandet av ofödda barn är den enskilda fråga och företeelse som mer än något annat skapar elände för vårt land. Hur skall Gud kunna välsigna ett land som dödar sin avkomma, sina kommande generationer och på detta sätt även sin egen framtid?" http://ulfekman.nu/2010/08/16/valet-narmar-sig-med-stormsteg

Välsignar Gud ett land beroende på landets moraliska beteende?

Jag finner två antaganden i detta påstående. Det första är att Gud ser och bedömer oss människor olika utifrån våra enskilda moraliska handlingar. I det Ulf skriver är det är ju tydligt att den moraliska handlingen abort för med sig negativa andliga konsekvenser. Den andra tycks vara att Gud (er)känner nationsgränser.

Utöver detta ställer jag mig frågan om det inte skulle vara lite orättvist av Gud om han straffar eller undanhåller sin välsignelse från ett helt land beroende av några (visserligen allt för många) människors val? Ser Gud oss som ett nationellt kollektiv där det vissa sår får alla skörda?

Först, jag tror inte Gud straffar oss utifrån hur vi moraliskt sett lever våra liv. Synd kan ha sina naturliga negativa konsekvenser men Gud intresserar sig mindre för människors moral än om de har tagit ställning till Kristus.

Vidare så har jag svårt att förstå varför Gud skulle välja att välsigna ett land eller en geografisk yta. Gör Nt någon gång ett erkännande av nationsgränser? Skulle Gud tycka att Sveriges rike var på något sätt heligare än Norge om de bara fick ner aborttalen med vilka medel som helst? Nej, jag tror inte att några riken, nationer eller regeringar är erkända av Gud.

Vissa kristna talar om sådd och skörd och visst finns det en naturlig skörd av hur man lever sitt liv i tex missbruk. Men jag är osäker på hur man ska använde liknelsen i andlig mening. När Nt talar om sådd handlar det om att så in i Gudsriket, att lämna allt i världen i tron på att det ska komma en ny omvänd världsordning. Det är alltså de som är med i det nya förbundet som sår (Gal 6:9). Och detta leder in i en annan fråga. Skulle det inte vara orättvis av Gud att avkräva av de som inte ingått i förbund med honom konsekvenserna av deras moraliska handlingar? De har ju inte valt att stå till svars inför någon!

Man kan ana att Ulf försöker vara en "moralens väktare" i detta sammanhang. Detta är en vanlig tolkning av kyrkans roll och finns säkert också hos många andra. Jag har kommit att bli skeptisk till detta. Anledningen är att uppenbarelsen i Jesus Kristus har satt all moral ur spel. (Viktigt är att notera att detta inte leder till o-moral).

All moral grundar sig på att människan äter av äpplet från trädet på kunskapen om gott och ont och meddelar denna uppenbarelse till andra. Det är att säga att vi kan lika bra som Gud vet vad som är ont och gott trots att det goda ligger i den Gud är. Den kristna uppenbarelsen handlar därför inte om moral. Vi svarar inte mot en opersonlig lag utan på en personlig kärlek och denna kärlek ska driva oss till något mycket högre än vad mänsklig moral kan uppnå. Det handlar om att föda fram en ny karaktär och inte ett handlande. Detta innebär inte att "anything goes", men det handlar om att börja i rätt ände.

Allt detta leder dock till en frihet som kyrkan har haft svårt att ta till sig och därför har kristen tro blivit mycket förknippat med ett speciellt moraliskt handlingsmönster. Eller tydligare att man är emot vissa moraliska handlingsmönster. Jaques Ellul menar tex att den kristna moralen av idag mycket kommer från när den blev en statsreligion under Kejsare Konstantin på 300-talet och då det plötsligt kom in en massa hedningar i kyrkan som man var tvingad att lära hur de skulle bete sig. Men nu har vi tack och lov ingen statskyrka längre och kyrkan skulle tjäna mycket på att låta lärjungaskapet börja där den ska, i överlåtelsen.

Livet som historia, del 2

2010-10-06T21:54:00.001+02:00

En annan fördel med att formulera berättelser är att man får plats att uttrycka sanningen på olika sätt. I ett filosofiskt eller teologiskt system finns det sällan rum för paradoxer, men om man tänker sig teologin som en berättelse får språket en central position och det blir möjligt att formulera trossatser på flera olika sätt. Vi kanske lättare kan samtala utan att anklaga varandra om vi tillåter språkliga nyanser.

Om man tar synen på nattvarden så är det ett exempel där olika formuleringar kan skapa milsvida skillnader mellan kristna. Säg att "Kristus är närvarande" och alla kristna traditioner står bakom uttalandet. Men säg "transsubstantiation" så blir det plötsligt kätterskt. Men varför? Kritiken har ofta gällt att den katolska mässan ser Jesu offer som att upprepas gång på gång. Om det är på det viset är det inte svårt att förstå problematiken. Men om vi kliver in i det katolska språket blir det annorlunda. Här gör vi en skillnad mellan "vanlig tid" och "helig tid". Genom liturgin har vi kontakt med den heliga tiden, som är en del av Guds tid. I Guds tid sker, som Augustinus beskrev, allt i ett evigt nu. Därför dör och uppstår Kristus idag. Därför dör han för de heliga i Gamla Testamentet. Mässan kopplar oss på det sättet direkt till Jesus på korset, när vår tid och Guds tid går samman.

Detta tror jag kan visa på något som är viktigt när kristna traditioner samtalar, att språket är centralt. Jag kanske inte skulle formulera mig på samma sätt men hör ändå att vi har samma centrum. Att Kristus är närvarande.

Privat kyrka

2010-10-02T21:41:00.003+02:00

Daniel Alm, pastor i Västerås kommer ska komma ut med en ny bok om kyrkans betydelse. Du kan läsa en intervju med honom i Dagen. Han säger där bl a att tron behöver vänner samt att många missar den skatt som församlingen innebär. Vidare formulerar han sig så här på sin blogg.

-Jag längtar efter långsiktiga, uthålliga relationer som byggs och faktiskt stärks i tider när de inte ser ut att ge mig själv någonting.
-Jag längtar efter kyrkan som en äkta plats för frihet från oss själva, en frihet som riktar uppmärksamheten och tillbedjan till Gud.
-Jag längtar efter kyrkan som en gemenskap av upprättelse, fri från tunga pålagor som ingen orkar bära men ändå en gemenskap full av hängivet och ambitiöst tjänande.

Allt detta instämmer jag självkart i och delar Alms längtan. Men jag vill även lägga till något.

Den kristna församlingen har inte gemenskap som sitt huvudmål. Gemenskapen är en biprodukt av att vi lever och disciplinerar våra liv efter mönstret av Jesus Kristus. Som jag ville visa med mitt tidigare inlägg hör all etik ihop med en tradition som visar på vad som är verkligt, och så även den kristna. Men den kristna traditionen ställer inte människan ensam inför frågan och pressen om hur hon bör leva, vilket är den situation där den moderna människan ofta hamnar. Frågan som ställs är istället om hur en gemenskap ser ut som kan stödja en sådan pacifistisk och förlåtande etik som man finner i bergspredikan?

I boken "Resident Aliens" uttrycker sig författarna Stanley Hauerwas och William Willimon så här:

All christian ethics are a social ethics because all our ethics presuppose a social, communal, political starting point - the church. All our ethical responses begin here. Through the teaching, support, sacrifice, worship, and commitment of the church, utterly ordinary people are enabled to do some rather extraordinary, even heroic acts, not on the basis of there own gifts or abilities, but rather by having a community capable of sustaining Christian virtue. The church enables us to be better people than we could have been if left to our own devices.

Hauerwas och Willimon menar att vi varit för upptagen med att bevisa för den moderna människan att Gud existerar, istället för att visa dem vilken Gud som som existerar. För att göra det sistnämnda är den kristna församlingen ett måste, mycket genom att den ska kunna visa på förvandlade liv. Kristen etik handlar inte lika mycket om att berätta om vad som är rätt och fel som om att lära oss att se, menar författarna. Lära oss att se helgonen och lära oss att leva genom att imitera dem. Kyrkan lär oss med andra ord vad etik är.

Kan man vara en kristen utan kyrka? Ja, det beror nog på vad man menar med kristen och vad man menar med kyrka. Men om din intention är att leva och växa i Jesus behöver du en organisk tillhörighet med andra som strävar mot samma mål, detta är inbegripet i hela Nya Testamentet. Det livet ska levas i gemenskap. Att vi samlas på söndagar är bara en liten, liten del av detta. Och knappast heller den viktigaste. Men tyvärr så har vi sällan fokus på vandringen utan enbart målet och då riskerar kyrkan att bli överflödig.

Livet som historia, del 1

2010-09-28T22:13:00.001+02:00

En egenskap som ofta uppskattas är att vara en bra historieberättare. Att vara en sån som engagerar, lockar fram känslor och berör. I många kulturer har det varit de äldres roll. De kunde berätta om hur tidigare svårigheter övervunnits, vad man tillsammans gått igenom och är på så sätt en sammanhållande faktor i en stam eller by. Människan behöver dessa berättelser. Hon behöver höra historier och på så sätt placera sig själv i ett större sammanhang, finna sin mening i en berättelse som sträcker sig genom tid och rum.

Vi kan aldrig fly att vi är en del av en historia. Den moderna människans historia är att kasta av sig alla traditioner och gemenskaper för att på så sätt kunna fatta sina egna beslut. Man växer upp och ses som mogen genom att vara rationell och självständig. Men det man ofta inte ser är att allt det kräver en tradition som säger till dig att vara just detta.

Judarna har ett talesätt som lyder ungefär som så att man ska gå med ryggen mot framtiden. Poängen är att man genom historien får kunskap om hur man ska handla. Historien ger framtiden dess rätta proportion.

Gud berättar en historia när han säger att "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret". Och denna historia motiverar det judiska folkets att följa lagen. På samma sätt motiveras den kristna etiken utifrån vad Kristus gjort, när Paulus skriver "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors."

Men den kristna etiken ser inte bara på historien, den måste även se mot framtiden. Den bästa tolkningen av bergspredikan jag mött läste dess budskap både som en verklighet och framtid. När vi läser bergspredikan drar Gud undan ridån och visar verkligheten så som den egentligen är: Saliga är de fattiga. Den visar samtidigt på historiens slut, hur världen ska bli och uppenbarar på så sätt kyrkans kallelse. Det är genom att leva i denna verklighet vi förändrar världen.

Bergspredikan riktar sig inte mot individuella kristna, utan är en kallelse till en kyrka som är på väg genom historien. Dess etik utger sig inte för att vara praktisk, men baseras på vem Gud är. Den råkar vara sann! Detta innebär inte att alla historier eller traditioner erkänner den som sann och vi kristna måste förstå att den etik som följer inte är en moralisk lag för alla utan för de som korsfästs med Kristus.

Left Below

2010-09-25T11:37:00.000+02:00

Tv-serien "The Simpsons" tar ganska ofta upp religiösa frågor och i onsdags såg jag ett avsnitt som gjorde just detta. Det handlade om Homer som såg filmen "Left Below", blev vettskrämd och sedan studerade apokalyptisk litteratur för att försöka förutsäga uppryckelsen.

Jag kan inte låt bli att tycka att det är ganska roligt! När killen skriker "Why did I choose to be gay!" Och när Homer senare predikar "It´s the end of the world! God loves you! He´s gonna kill you", framstår kyrkans predikning inte bara som ologisk utan även direkt motsägelsefull.

Domedagstanken är ju inte svår att driva med. Då och då ser man något på tv som handlar om en sekt som klättrar upp på ett berg för att "hämtas hem". Och uppryckelsen, iaf som den beskrivs i "Left Behind" böckerna, skapar ett otroligt scenario av kaos när människor helt enkelt bara försvinner.

Känns det inte väldigt underligt? Jag vet att det inte är ett bra teologiskt argument, men visst känns detta slut som hämtat ur en science-fiction? En kompis sa till mig att vissa flygbolag i USA inte tillåter "born again christians" som piloter på längre flygresor. Men skulle verkligen Jesus arbeta på det sättet att en massa människor fick sätta livet till i flygplansolyckor när han kommer tillbaka? Skapar han kaos och oreda bara för att göra separationen extra tydlig för de som lämnas kvar?

Jag läste för ett tag sedan Barbara Rossings utmärka bok "The ratpure exposed". Den berättar dels om när i historien läran om uppryckelsen kom till samt visar på vilka negativa konsekvenser den tolkning av Uppenbarelseboken och den sista tiden som ofta hör ihop med denna teologi har haft för bl a fred i Mellanöstern och miljön. Den senare delen kanske jag får återkomma till i senare blogginlägg.

Tanken om uppryckelsen har enligt denna bok grunden i en uppenbarelse som en flicka hade 1830 där hon såg Jesus komma tillbaka i två steg. Detta var något helt annat än den traditionellt kristna läran om Jesu återkomst. John Nelson Darby, senare grundare av Plymouth Bröderna, ska ha hört historien och formulerat en teologi där Jesus kommer i hemlighet första gången för att hämta hem de troende och sedan återkommer en andra gång efter vedermödan för att grunda det nya Jerusalem. Den bibliska grunden är dock ganska klen, vilket förklarar varför ingen annan kommit på tanken på 1800 år.

Jag nämner här kort bara två verser och ger alternativa tolkningar. Huvudversen i argumentationen om uppryckelsen är 1 Tess 4:17.

13Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. 14Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. 15Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. 16Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, 17och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. 18Ge nu varandra tröst med dessa ord.

I sammanhanget talar Paulus här om de dödas uppståndelse och tröstar de kristna i Thessalonike med att de döda ska resas upp vid Jesu återkomst. Syftet med helheten av texten är inte att separera människor i de som hämtas och de som lämnas kvar, utan tvärt om vill Paulus visa att vi alla är samlade när Jesus kommer tillbaka. Vidare textanalys visar att det ord som Paulus använder och som översatts med "föras bort bland molnen" och möta Herren i rymden, var ett vanligt ord som användes när man välkomnade dignitärer i antiken. Det är samma ord som används om de unga flickorna när de går ut för att möta brudgummen i Mt 25:6 och det används även i Rom 28:15 när Pauls välkomnas. Inte i någon av dessa texter vänder sig huvudpersonen om och går tillbaka därifrån han kom.

Ett annat bibelställe som används är Mt 24:40-42.

37Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. 38Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst. 40Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. 41Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. 42Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer.

Man tolkar alltså texten som så att det är den troende som tas med medan den icke-troende lämnas kvar. Men Jesus säger här inte vilken det är som ska tas vart! Om man läser verserna innan som handlar om syndafloden så är det inte bra att föras bort då detta likställs med dom. Kristna borde då söka efter att bli lämnad kvar.

Jag tror inte att tanken på uppryckelsen i sig behöver vara skadlig om den inte skapar ångest hos kristna. Däremot så har det funnits en jakt efter "den gudomliga mallen om tidens slut" som varit negativ. Bland annat så tror jag att det har hindrat oss från att upptäcka den verkliga meningen av Uppenbarelseboken och vilken tröst den innehåller. Detta är ett otroligt nederlag som leder till att kristna idag ofta agerar som att vi ska ta tag i och styra historien mot det vi anser vara gott, istället för att vila i den berättelse Gud har gett oss. Detta är ett väldigt intressant ämne som jag som sagt kommer att återvända till.

Kan man rösta kristet?

2010-09-21T05:09:00.000+02:00

Så, igår var det val! Jag uppskattar demokratin. Det är den ideologi som genom historien har visat sig vara bäst för att uppehålla ett samhälle. Jag kommer absolut inte att skriva en politisk blogg, det kan jag garantera. Iaf inte i den vanliga meningen av politik. Men, jag vill ändå säga något hur min syn på staten ser ut. Den är ganska enkel.

Vi människor var aldrig tänkta att ha någon makt över oss förutom Gud. När Israel ber om att få en kung för att likna andra nationer säger Gud att de har förkastat honom. Alla makter och stater är därför ett av människan ersatta substitut för Gud. Nu kan Gud använda makten för att göra gott och uppehålla rättvisa, men den kan också utnyttjas av andra krafter för att göra ont. Vi kristna ska vara mycket försiktiga med den tilltro vi lägger till staten och den världsliga makten.

Den andra saken är den att trots att Jesus levde i en av de mest politiskt laddade tiderna i historien var han ändå inte intresserad av politiska metoder. Nu kan man ju kontra med att säga att han inte hade så mycket möjlighet till att arbeta på det sättet eftersom Israel var under ockupation av romarna, men det jag vill mena är att Jesus aldrig intresserade sig för att utöva en sådan typ av makt som innebär makt över människor. Hela hans liv gick ut på att betjäna, att utöva makt underifrån. Han hade kunnat utöva världens syn på makt genom att kalla efter legioner av änglar för att hjälpa honom men stod emot denna frestelse. Anledning är att Gudsriket inte är en ideal version av denna världen, det är ett helt annat sätt att leva!

När vi använder politiska medel arbetar i en helt annat system än det som Jesus var intresserad av. Politiken uppehåller tex sina gränser med vapenmakt, något som går emot Jesu undervisning om att älska våra fiender.

Den intressanta frågan för Jesu efterföljare är om det finns ett sätt att förändra världen utan att använda sig av de krafter som utnyttjar världens syn på makt? Hur gestaltas det? Det är utifrån detta betjänande perspektiv som vi ska finna social påverkan Jesus style.

Så, finns det då ett kristet sätt att rösta. Som jag har försökt säga så verkar staten och Gudsriket, som kristna har i uppdrag att sprida, i två helt skiljda sfärer. Det är självklart att din kristna tro driver dig att rösta på ett visst sätt, precis som alla grupper i samhället påverkas av den bakgrund de kommer från. Men säg inte att det är det kristna sättet att rösta. Något sådant sätt finns inte helt enkelt eftersom det är en metod som Jesus inte bekände sig till. När Jesus säger att hans rike inte är av denna världen så menade han just det! Han rike kommer att omkullkasta den nuvarande världsordningen med dess demonstration av makt, men det kommer att ske genom helt andra metoder än de som nu råder. Det har funnits kommunistiska kyrkor, fascistiska kyrkor och nazistiska kyrkor. Detta är självklara perverteringar, men blir sådana i sina försök att knyta makten till sig. Vårt uppdrag är att älska och betjäna människor. Detta kanske gör att det ser mörkt ut ibland, det ser ut om om vi ska förlora. Det gjorde det också för lärjungarna när Jesus inte uppfyllde deras politiska önskemål, men de upplevde uppståndelsen.